Copyright 2007-2012
Built with Indexhibit

Dikt av Elis Burrau
Publisert 24.12.15

vi hade ansträngt oss på lite olika sätt

jag tror att man kanske kan kalla den här texten för ett beställningsverk
för att nån har bett om den
eller en bitter text, en nostalgisk, jag vet inte
men jag tänkte mycket på Kenneths namn
i relation till bandet R.E.M.
när jag såg dokumentären om Losing My Religion
trots att det är en helt annan låt som sjunger frågan om frekvens
till en helt annan Kenneth
men han bad om den här texten
eller frågade ödmjukt i chatten
och jag hade märkliga förväntningar på förra veckan
eller veckan innan, som Annas bok heter
(nu är det flera veckor sen)
den är verkligen bra, den boken, veckan innan
man ska alltid hylla sina vänner, det är professionellt
Anna skriver i chatten nu att Aftonbladet hatar Tao Lin
det känns passande
även om det är en väldigt liten konspirationsteori, så känns det passande
att den är liten
jag gör inte det, jag hatar inte Tao Lin
jag har ont i huvudet
jag vill titta på andra säsongen av The Leftovers
och kanske, men bara kanske, läsa en essä av Jean Genet
vi stod på ett tak eller en innergård
de skulle göra ett inslag
de var Kulturnyheterna
Kulturnyheterna skulle klippa det som en skatefilm
det kändes passande
jag har aldrig sett en skatefilm
men jag har en relativt fördomsfull bild av hur en skatefilm ser ut
de skulle klippa inslaget ungefär som den relativt fördomsfulla bilden i mitt huvud ser ut
minus skateboards
alla skulle förstå att vi var unga författare eller poeter
det är tråkigt med missförstånd och det är kul med tydlighet
och självklart har jag sett en skatefilm nån gång i mitt liv
”Man gör inte så, man gör bara inte så”
skulle en filmfotograf säga
till min mamma sen, i telefon
filmfotografen är en nära vän till familjen, men ändå
en vän till familjen som ibland filmar djur
”Man zoomar inte ens in djur på det där sättet.”
man ska tydligt kunna se var djurets ansikte börjar och slutar på skärmen
det är etik
filmfotografen var på min sida av självklara skäl
min mamma tyckte att jag var fin i tv trots att hon, om någon, borde känna till min patetiska fåfänga och kortisonsvullna historik
min mamma borde känna till min lättkränkta persona
jag är också lite väl subjektiv för det här livet, men detta var efter
nu stod vi på det där taket och representerade ungdomen
och en litterär strömning som självklart inte fanns
ansiktskött som sa att det var fruktbart och positivt och riktigt att skriva litteratur
på det sätt som vi skrev litteratur
vad skulle vi säga
vårt ansiktskött: finnar och fjuniga mustascher och en sorts bleka, rosiga kinder eventuellt hycklande vegetarianer
och jag var tydligen för all form av populism
när det handlade om text och
Tao är tio år äldre än mig, nästan
tio år äldre än Mira Gonzalez
ungdomen kan vara tio år äldre än mig och tio år äldre än Mira Gonzalez
Ludvig hade gått och köpt frukt och mjölk till Stig Larsson-kaffet (Nescafé med mjölk och tydligen frukt)
han var instängd på andra sidan gården
jag försökte fånga det med mobilkameran
att han stod där på andra sidan gården
helt instängd och väntade
alla såg så små ut
det kändes passande
att vi såg så små ut
vi skulle ta med Tao och Mira till Skansen
det var planen, från början
eftersom Skansen är en ”klassisk stoner-plats” i Stockholm
där kan man titta på djur samtidigt som man är hög
det var säkert sånt som The Beatles gjorde när de kom hit på 60-talet
det blev aldrig av den här gången
Tao och Mira blev bjudna på julbord sen istället
eller smörgåsbord som de trodde att det var
men det var efteråt, på Grand Hotell
av arrangörer utan pengar
Tao och Mira var i Sverige för första gången
för att framträda med sin klassiska lyrik på Stockholms Internationella Poesifestival
plus minus noll, jag hörde nåt sen om att poesifestivalen gick plus minus noll
och det uttrycket fick mig att tänka på Paul Auster
på hans självbiografi, Hand to Mouth
när jag blir rik så ska jag också skriva en självbiografi om hur fattig jag var när jag bodde i Paris och skrev innan jag var född
jag minns att jag hade med mig ett ”tummat ex” av Hand to Mouth när Paul Auster signerade på NK för typ sju år sen
jag minns att jag kände mig lite speciell som hade med mig just den boken
lite eklektisk trodde jag, i min enfald
men man var tvungen att köpa en bok på NK för att få nåt signerat
man fick inte ha med sig egna böcker
jag la huvudet på sned som en hund
det har inget med det här att göra
Mira hade med sig som en e-cigarett, fast med gräs i, från Los Angeles
hon hade lämnat sin hund i Los Angeles
innan hade de haft lite lakonisk drogrelaterad panik på mikrobloggen Twitter
lite koketterande drogrelaterad panik inför alla följare
tillbakalutad panik
dessa unga tu som nu representerade ungdomen
och en alternativ litterär strömning på en innergård
varken strömningen eller innergården var särskilt alternativ och
jag fick ett samtal alldeles nyss av en chef som jag har Tao att tacka för
chefen hade mailat och bedyrat att han inte var galen och bett om mitt telefonnummer
jag har Tao att tacka för samtalet, men det är hemligt
det är ett jobb om ett år
jag är redan nervös trots att det är om ett år
jag hade aldrig tackat ja om jobbet inte legat ett år fram i tiden
då kan jag låtsas som att jobbet inte finns
jag ska ställa frågor till Tao om hans föräldrars hund inför betalande publik
det är sjukt att de ger såna profilerade uppdrag till barn
ungdomens ansikten utåt kan verkligen vara tio år äldre än mig
min höjdpunkt på festivalen, den internationella poesifestivalen
jag låtsas att det är nån som undrar nu
men jag skriver inte ut frågetecknet på grund av stilistisk
det hade kommit ett fan som satt längst fram när Tao och Mira pratade om twitterpoesi med en moderator som hade en fin gubbkeps och ett förlag
fanet ställde en fråga som inte hade nåt att göra med samtalet över huvud taget
och som ingen annan förstod
han var den enda som ställde en fråga, som vågade
han hade, mycket artigt, med sig en liten påse med gräs till Tao och Mira
frågan handlade om Terence McKenna och den var riktad till Tao
det var en referens som flög den internationella poesifestivalen över huvudet
jag har aldrig sett nån använda sina fingrar så poetiskt som Tao gjorde när han svarade på den frågan
jag minns inte alls vad han sa, eller förstod kanske bara inte
men svaret var tillfredställande
eftersom gestiken var trevande och sexig
jag var nära att skriva patetiskt istället för poetiskt
jag var ganska full eftersom jag och Anna tagit pressbilder till vår blogg där vi skulle se rika ut
(Anna ville se rik ut)
på Nöjesguidens kontor
och Anna hade köpt en cava som hette samma sak som hon själv
cavan hette ”Anna” och vi drack den när vi gick genom Gamla Stan
vi tyckte det var roligt att den hette ”Anna”
jag fick inte slänga flaskan innan den fotades
jag fotade flaskan
det är en ganska vanlig cava
när Mira satt i taxin från flygplatsen två dagar innan så hade chauffören frågat om hon var här på grund av nobelprisutdelningen
eftersom hon sagt, i förbifarten, att hon hade ärenden i Sverige som poet
Mira hade svarat att hon inte var här med anledning av nobelprisutdelningen
den är om en vecka (nu har den redan varit)
jag läste på Twitter sen att Svetlana Aleksijevitj inte fått nåt bord på ett ställe när hon skulle gå ut efter ceremonin med några vänner för att bli full
att hon fått sitta och trängas bredvid K. Svensson i en soffa
jag försökte krystat famla ihop det ryktet med ädla tankar om kvarvarande spillror från ett sorts socialistiskt samhällsgenomsyrande
tänk om att nobelpristagare aldrig ska särbehandlas
det gick sådär
hoppas Svetlana Aleksijevitj fick bli full
i alla fall
Mira skulle bli sjuk i Stockholm
kanske för att hon är allergisk mot Europa eller mot poesi
vi hade lite olika teorier
Stockholmssyndromet
vi pratade mycket om thanksgiving och Systembolaget
jag skulle hämta upp dem på hotellet och det var thanksgiving nu
vårt inslag skulle sändas om en halvtimme
vi hade ganska bråttom
den ljuvligt, intellektuellt spänstiga skatefilmen var säkert färdigklippt, men inte sänd
det vore kul att se det hela på en riktig tv och Ludvig hade antagligen en riktig tv
jag kom inte in på hotellet först, man var tvungen att ha kod
och jag vågade inte smita bakom misstänksamma, rika människor
men sen kom jag in
sen var jag guide
vi gick på Drottninggatan och jag försökte agera lagom blaserad, halvhjärtad vägvisare helhjärtat
som om det var ett helt naturligt tillstånd
”Megan Boyle har lärt mig att man har ångest tillsammans med sina familjer, om man har nån familj, på thanksgiving, det vill säga. Man älskar sin familj men man har ångest ändå…”, sa jag
”… Megan Boyle och all annan populärkultur. Hur firar ni? Thanksgiving, alltså?”
sen sa jag nåt om att vi gick på August Strindbergs sämsta tweets som var insprängda i gatan
vilket Tao och Mira fullkomligt struntade i
jag sa en hel del på det engelska språket under de här dagarna
det sista jag sa till Tao var, till exempel: ”Keep on rockin’ in the free world”
tror jag
han sa: ”Vad sa du?”
så då sa jag det igen
”Keep on rockin’ in the free world.”
jag vet inte alls varför jag sa det, en svulstig ironi utan agenda liksom
men jag visste inte vad jag skulle säga
man måste säga farväl, det är professionellt
att den där chefen ringde om det där jobbet alldeles nyss är ett mirakel precis lika litet som konspirationen om att Aftonbladet skulle ”hata Tao Lin”
som små porslinsfigurer, eller nåt annat som är litet, vadsomhelst
just nu när jag skriver hänger Tao uppochned i en träningskonstruktion i Taiwan
och Mira är klädd i ett duntäcke i Los Angeles framför en riktig tv
”Keep on rockin’ in the free world.”
det var på ett glöggkalas hos Zara
jag fick en stark känsla av att Tao var mycket mer politisk som person än vad han visade utåt
än vad han visade i sina romaner och dikter
och att den där likgiltiga framtoningen mest var nåt som klistrades på av andra
men att det inte heller var så konstigt eftersom det var så han, gång på gång, medierade sig själv
och det var det som Bret Easton Ellis gick igång på
sen skrev han nästan samma sak på Twitter dagen efter
och det kändes som jag siat lite om framtiden
en ganska modest profetia
han gick runt på det där glöggkalaset och delade ut fotografier som föreställde hans föräldrars vita pudel Dudu till alla som ville ha
eller han satt stilla vid ett bord och smakade på allt (ställde man fram nåt ätbart eller drickbart så smakade han på det)
man var tvungen att komma till honom
det var inte så många som fattade det, eftersom han kanske gjorde ett blygt och ointresserat, om än mycket artigt, intryck
om man bara lyssnade så ställde han väldigt många relationsrelaterade frågor
om man ville ha ett foto eller flera på den vita pudeln Dudu så fick man välja sina favoriter och sen bli fotograferad poserande med sina val
Tao hade börjat skapa en konceptuell fanclub, rekrytera
jag såg framför mig en krystad och klädsamt socialt obekväm (utan att riskera nåt) sekt
en armé med unga människor som hade varsitt foto på en söt liten hund
Mira låg på sitt hotellrum och var sjuk och pekade finger mot Knausgård som var på tv:n
hon la upp det på internet
det har tydligen blivit inne att dissa Knausgård i USA nu
allt går i cirklar, det är professionellt
Lena Dunham försäkrade snabbt att apotekspersonal i Europa är väldigt hjälpsamma av naturen
goda människor, alla höll med
Jag och Anna och Ludvig satte ihop en chapbook med våra egna dikter fast översatta till engelska
Det här är Stockholm för oss, fick den heta, fast på engelska
vi gav den till Mira och Tao som en gåva
ni vet hur man gör, när man ger nåt som en gåva
precis så gav vi Det här är Stockholm för oss, som de tre vise männen
tror jag
det var Ludvig som gjorde det
han körde Mira och Tao till flygplatsen med sin bil
jag var tvungen att jobba
tänk om de tre vise männen gett sin egen chapbook till baby jesus
inga jämförelser i övrigt
tänk om de tre vise männen var ett missuppfattat (eventuellt konceptuellt) poesikollektiv
det var Ludvig som blev publicerad på Muumuu House några dagar senare
jag är inte särskilt bitter
det var fyra väldigt fina dikter som han hade skrivit och översatt till engelska
en handlade om existensen
i mina ögon gjorde den det, existensen
här är en annan höjdpunkt från poesifestivalen:
jag fotade Mira och Tao utan blixt
Tao sa: ”Blixt, du måste använda din blixt, som du alltid gör.”
fast på engelska med sin mest monotona röst
den, som man förstod efter ett tag, var fylld av en sorts busig och fnittrande passion
jag tog om bilden med blixt och la upp den
och han repostade den och skrev nåt om att de höll på att dö av ångest och sorgsenhet och sen repostade Mira den från Tao och skrev nåt liknande (”please kill us”)
och jag höll på att smälta av ömhetskänslor för båda angav mitt konto som källa
det var en så liten grej som blev en så fruktansvärt fin gest i mitt huvud för jag var full
och lite paranoid och de hade verkligen inte behövt göra så
jag råkade krossa ett glas vitt vin mot en staty
allt utspelade sig inuti en konsthall
det kändes som att securitas var överallt
man ska inte träffa sina idoler brukar de säga
Kulturnyheterna brukar inte säga det utan folk i allmänhet
nu använder jag ”de” som ett grepp igen
Martin Luuk har skrivit fint om att han missförstådde den där sågningen
att det egentligen är sina mentorer man inte ska träffa
och sen nån typ av poäng som går ut på att han sticker ut sina ögon med en gaffel
eftersom han träffar sin mentor
lite som att Tao och Mira trodde att julbordet var ett smörgåsbord
bord som bord, idol som mentor
jag minns inte
de stack inte ut sina ögon med en gaffel, samma gaffel
jag gjorde inte det
jag hade hängt lite med två personer som jag tyckte skrev bra
de blev snarare mer mytiska efteråt
det var också fint hur de vandrade runt i Hötorgshallen
jag skriver om dem som mina barn nu
två skilsmässobarn på museum, som jag uttryckte mig i en metafor en gång, i en pinsam text
vad är det för löjlig liten frihet att ta sig
Tao älskade den där hallen, Hötorgshallen
han kunde inte sluta prata om den
jag och Mira pratade om svampbluffen som min värdelösa lokaltidning (Östermalmsnytt) skrivit om
att nån på Hötorget sålt svamp som visade sig vara en annan svamp
en sämre svamp
hon skrev om det sen
Tao var ute efter hummer
han hade ett kuvert med kontanter och han vill köpa hummer
jag är tillbaks vid thanksgivingkvällen nu
vi skulle spela upp den där scenen från Annie Hall men ingen var Woody Allen
och ingen var Diane Keaton och hummern var död
vi var mest oss själva, lite väl subjektiva för det här livet
jag och Ludvig trodde att de inte skulle äta kött alls
bara massa konstiga sallader och frukter
men de var verkligen inne på kokt fisk och skaldjur
Tao var det, i alla fall
han drack japanskt grönt te ur en Kafka-mugg eftersom han gillade Kafka
Mira var relativt bokstavstrogen sin hummus-tatuering
när hon läste upp sina dikter hade hon skelettvantar på sig
båda var väldigt sugna på kolhydrater sen när Carl-Michael Edenborg inledde sitt miserabla DJ-set
och jag har tänkt mycket på internhumor som fenomen och skrivit mycket om det
i min diktsamling som kommer i mars, till exempel
och jag tänker att på samma vis som det finns interna skämt bland till exempel vänner
(det kan vara förödande och fint, samtidigt)
så finns det ett internt vemod
en sorts intern sorgsenhet
som äter upp alla inblandade lite inifrån och det är vackert
det är en liten förstörelse, en mindre förströelse
lagom hemliga koder som försätter en liten skara i ett ledset tillstånd
och dessa hemliga koder är ett resultat av gemensamma erfarenheter
nu hade vi några gemensamma erfarenheter
och det kunde verkligen varit värre än finnar och kinder och olika kött
än klichéer som försvarar en poetik
det var inget vi var stolta över
det var inget vi skämdes över
det spelade ingen roll
det var okej
de hade signerat böcker
alla Selected Tweets sålde slut
de hade ritat olika märkliga djur på försättsbladen
utspillda former
väldigt anspråkslösa
man kunde se var djurens ansikten började och slutade på boksidan
de hade uppskattat statyer utomhus och färgkombinationer och wi-fi och frukost samt att
prata till en viss gräns
gränsen var viktig
vi hade ansträngt oss på lite olika sätt