Copyright 2007-2012
Built with Indexhibit

EMOGONZO, en julnovell om en releasefest av Elis Monteverde Burrau
Publisert 24.12.19

1.
Ludvig Köhler, som skrivit Posten, i sin stil (särskilt romanens avslutande tredjedel) en av de svenska utgivningar som legat närmast en viss sorts vasst registrerande och samtidigt krampaktigt håglöst ”alt lit”-uttryck, ber mig att skriva ett ”Gonzo-reportage för den nya emo-tiden” från Logue [yellow]s releasefest på Montrose Av. i Brooklyn 12 oktober 2019. Jag vet absolut inte vad som konstituerar ett ”Gonzo-reportage”, men absolut, jag flyger till New York med min fru och två svepskäl: vi ska umgås med hennes syster som praktiserar på det svenska konsulatet och hämta hem en skulptur vars form påminner om ett amputerat Pinocchio-huvud av tungt silver. En lögnare av aluminium att hänga som stympad trofé ovanför den öppna spisen (när jag ser poeter läsa på en öppen scen så tänker jag ofta att de står och gestikulerar/grimaserar i en öppen spis och därför bränns till döds, långsamt, som på ett bål, ni förstår). Logue är en amerikansk litteratur- och konsttidskrift som ges ut av det norska, mycket pigga (vidrigt adjektiv, men sant) förlaget AFV Press (AFV stod från början för America’s Funniest Home Videos, det tror jag i alla fall, men då borde de kanske hetat AFHV Press? se det som retroaktiv konstruktiv kritik från ett pedagogiskt perspektiv, Kenneth) men som redigeras av den amerikanska författaren David Fishkind (en, från mitt avstånd, perfekt spefull och charmant misslyckad it-boy… alt lit-boy, förlåt). Jag skriver det här i sjok, som en bok. 

2.
Mitt första minne från New York är också mitt första minne av vibrerande skam i New York. I lördags, hemma hos författaren Jocktober The Mesh (tidigare känd som Zachary German), kände jag, med relativt hög frekvens, samma skam. Om än mer lågintensiv, inte lika akut molande. När jag var 14 år var jag några dagar på Manhattan med min familj. Det sammanföll med någon sorts parad. Det spelar ingen roll. Av populärkulturella anledningar ville jag köpa en salt kringla från en man på gatan. Detta ter sig obegripligt idag, då en salt kringla bara är vitt torrt (salt?) bröd och inte ens gott, och jag var mer eller mindre ätstörd redan då (något som min cancer precis hade omfamnat och skulle komma att intensifiera/uppmuntra). Jag tog en sedel från pappa och beställde en salt kringla. I min märkliga iver och euforiska nervositet tog jag sedan, efter att jag fått min växel, en av de kringlor som prydligt låg staplade på vagnen av rostfritt stål. Den kringlan var ett ”visningsexemplar”. Den var av plast. Jag noterade detta med replikan i munnen. Jag skämdes ögonen ur mig. Jag var tillintetgjord. Dagen var förstörd. 
Vi försvann i paraden. Det började regna. Det spelar ingen roll.

3.
Jag har nyligen, i en alldeles för lång ”masturbatorisk” essä som Jonas Thente refuserade för DN Kultur med orden ”DN är inte riktigt spelplats för unglitterära autofiktiva autofiktivitetsexperiment”, beskrivit LIVEBLOG av Megan Boyle som alt lits spöke. Zachary German var ihop med Megan Boyle. Internhumorn dem emellan, den som Megan skildrar, den passionerade nervigheten som uppstår när deras relation redan är dödsdömd, är det vackraste jag läst. Jocktober The Meshs smärtsamt naiva dikter i Logue [yellow] skrevs precis när Megan Boyle avslutat LIVEBLOG-projektet. Jocktober The Mesh är kanske alt lits zombie. Det är ingenting annat än objektifiering från min sida, och det är bra. 

4.
Vi kommer inte för tidigt men vi kommer för tidigt. David Fishkind skriker i alla fall mitt namn, till slut, ett skrik som kulminerar i ett sprucket skratt, innan jag hinner säga något, och det är viktigt, för mig, att han är först. På grund av min ängsliga närvaro på Twitter så känner han till mitt namn. Jag säger att jag känner Kenneth. Kenneth är i princip AFV Press. Alla i rummet verkar veta vem Kenneth är. De har i alla fall hört talas om Kenneth. Man behöver inte kontextualisera Kenneth. Att säga Kenneth är som att prata om vädret. Det fungerar helt okej. Det är ofarligt. Jag noterar direkt att David inte vill sälja någonting. Varken alkohol, knark eller litteratur. På Twitter vill han sälja jättemycket. Det gula numret av tidskriften har till och med ett eget konto, som slungar ut reklam med en imponerande verkshöjd, ständigt nya ambitiösa postironier om att beställa exemplar i flödet. Det är redan här någonting, mycket grundläggande, som jag inte förstår.

5.
Här skulle jag vilja skriva om när jag och Hanna Rajs Lara (då Lundström) arrangerade en läsning på Konstfack i Stockholm 2015, bara för att få chansen att bjuda in Bunny Rogers som då var i Stockholm. Bunny Rogers har med dikter i Logue [yellow]. De är, i vanlig ordning, helt otroliga, dessa dikter. Korta knivhugg. Ingen stavar fel med en sådan grace och stoisk agens. Så fort Bunny Rogers skriver en rad på Twitter (hon skriver alltid samma rad på Facebook) så retweetar jag den. Det spelar ingen roll vad hon skriver – det är alltid lika otroligt. Det kallas blind lojalitet. Kolla upp blind lojalitet. Ibland gillar jag blind lojalitet. Vars funktion är helt skev? Jag älskar allt Bunny Rogers skriver av ren och skär pliktkänsla, det är någonting som kommer från ryggraden. En annan sak jag gillar är att Ottessas Moshfegh medverkar med två bildcollage i numret, istället för text. Simpla men snygga. Det känns lite oväntat. Jag har aldrig läst henne. 

6.
Lägenheten ligger på tredje våningen ovanför en tandläkare. Alla dörrar är öppna. Det är Jocktober The Meshs lägenhet. Jag vet inte om fler människor kanske bor här, vi kommer inte att gå in i alla rum. Jag respekterar verkligen en stängd dörr. Med stängd menar jag låst. Det är naturligtvis mitt fel att vi är så tidiga. Jag har stressat och släpat hit min fru och min frus syster (min svägerska?) eftersom det stod på affischen (som var fylld av, inom fältet ”ung samtidskonst”, generiska seriefigurer och Pokémons) att eventet började klockan 20. Nu sitter kanske sex mer eller mindre påtända människor i ett spartanskt inrett vardagsrum och tittar väldigt skeptiskt och förvånat på oss. Men efter fem vidrigt osäkra sekunder (ska jag ta av mig skorna?) skriker David Fishkind: du måste vara Elis! Med det där spruckna skrattet jag redan nämnt. Trots att jag är blond och ganska snygg på min Twitter-avatar och nu har färgat håret grönt i något sorts patetiskt Joker-hommage-försök (och är ganska ful) så känner han igen mig. Bara en person från Skandinavien skulle komma såhär tidigt. Han känner ju Kenneth. Kenneth hade också kommit på utsatt tid. Kenneth hade kommit före utsatt tid. Lou Reed hade aldrig behövt vänta på Kenneth. Men nu är vi här och vi går in med skorna på och vi presenterar oss. Det är helt sjukt att vi hälsar, går ”varvet runt” och skakar hand. Alla, förutom David, verkar måttligt intresserade. En tjej himlar med ögonen när jag säger mitt namn, jag har aldrig sett någon himla med ögonen så mycket förut, det är väldigt vackert. Hon sitter på en barstol. Mittemot står det ett bord som faktiskt indikerar att det som officiellt redan pågår ska bli någon sorts releasefest. På bordet ligger kanske hundra exemplar av tidskriften Logue [yellow]. De ser ut som skolböcker, gula skolböcker. På bordet, som också ser ut att höra hemma i ”skolans värld”, ligger dessutom ett ensamt exemplar av Logue [red]. Det har samma form, men är rött. Det är ett exklusivt exemplar, och det skriker som ett litet lämnat hjärta: jag är Logues första nummer. Logues andra nummer, Logue [blue], finns bara representerat i rummet i form av en tavla, som är blå, och som det står ”Logue” på. Den hänger över en soffa. Bakom soffan ligger tre exemplar av en fotobok från inspelningen av filmen Kids. Jag frågar vad Logue egentligen betyder, rätt ut i rummet, det är en jättedum fråga. David säger att det är andra ”halvan” av dialogue. (Sylvass salt kringelskam.) Min fråga hade alltså varit ett exempel på ”logue” om den inte hade fått ett svar. Tidigare under dagen har han läst på tidskriftens release i Köpenhamn, via Skype. Det gjorde även Tao Lin. David berättar sorglöst att danskarna inte förstod hans humor, eller så var det fördröjningen, eller så är han inte rolig. Något om att vara deadpan följs av ett brett flin som får symbolisera uttryckets motsats. I köket står en jättehög kille med en märklig frisyr. Jag går och tar en öl (som är gratis) från kylskåpet och hälsar. Det är Jocktober The Mesh. Han sluddrar att det är hans lägenhet. Och att ”det är som i filmen Kids”. David kommer fram och inflikar att den här killen brukade gå under namnet Zachary German. Jag säger att jag vet det. Inom loppet av tio minuter kommer Jocktober/Zachary att hälsa på mig igen, på exakt samma sätt. Han kommer att ha glömt mig. Han kommer att säga att ”det är som i filmen Kids”. Jag förstår att han tycker att det som pågår, just nu, är lite som i filmen Kids.

7.
Pierre.
Ögonlapp.
Andrew.
Döden.
Det här är 
anteckningar.
Som allt annat. 

8.
Hade vi (vilket vi?) gjort den här grejen i Stockholm så hade vi antagligen sålt öl för 20 kronor och gått plus, men det hade fortfarande känts levande och generöst och precis lagom punkigt. Tänker jag “tyst”. Och skäms igen. Jag har alldeles för mycket agenda och motiv och vilja när jag arrangerar saker ideellt i Stockholm, det känns i alla fall så just nu, det känns inte särskilt sexigt, jag känner mig inte särskilt sexig eftersom jag begär så mycket olika saker. Jag står alltså och tänker när Jocktober för tredje gången säger att det är lite som i filmen Kids. Sen försvinner han. Han måste ta något uppåt. Han ska hålla ett tal om kanske två timmar när eventet börjat på riktigt. På taket. Under månen. Det kommer kretsa kring Andrew. Som är död. Och som numret också är tillägnat. Han brukade umgås med Zachary och David. När Zachary var Zachary. Sjunga Vampire Weekend i karaoke-barer. Och han skrev. Ibland. Och mådde väldigt dåligt. Ofta. Alla är fortfarande förvånansvärt unga. Tänker jag (tyst). Numret inleds med ett chattmeddelande från Andrew som förklarar varför han inte kan vara med i numret. Jag vet inte om det syftar på Logue [yellow], [red] eller [blue]. Jag vet inte om han dog av en överdos eller självmord eller något annat. Det spelar kanske ingen roll. Jag skriver ner det här efteråt, från minnet, på en folktom, enorm italiensk restaurang i Östersund. Jag råkade nästan dricksa för min öl som kostade 65 kronor. I New York dricksade jag pinsamt mycket. I alla fall enligt min fru och hennes syster. Jean-Claude Arnault var bäst i världen på att dricksa. Jag dricksar för Logue [yellow], jag har inte Venmo (“amerikanska Swish”), jag betalar kontant. Min fru och hennes syster är inte lika starstruck som jag över att vara i närheten av en övervintrad “gammal” alt lit-kultfigur (Zachary/Jocktober) som dessutom varit tillsammans med Megan Boyle (världens bästa författare), men de tycker att det är ganska kul att vara på en hemmafest i Brooklyn en lördagkväll med håglösa människor. De enda andra som inte är blasé på festen har också skandinaviska rötter. Eller är inte en del av klicken. De närmast sörjande. (De närmast sörjande är det trendigaste gänget, skrev jag en gång, i en dikt, och det stämmer. Jag älskar de närmast sörjande. Alla anhörigas tydliga aura.) Jag bara gissar. Försöker dricka så många gratis öl som möjligt för att jag vet att det kommer ta slut närsomhelst. Jag vet att ingenting är gratis. Genom ett litet fönster kan man klättra ut på taket via en brandstege. En brandtrappa? Det är där ute Jocktober The Mesh ska hålla sitt tal. Jag undrar varför han heter så nu. Jag vågar inte fråga. Jag vill inte riskera att trivialisera hans nya identitet. Har den någonting med månaden oktober att göra? Kan finnas mycket trauma där som jag inte känner till. I LIVEBLOG skrivs hans namn till en början inte ut. Han har ju med fina dikter i Logue [yellow] som skrevs hösten samma år, 2013, som Megan Boyle skrev LIVEBLOG och de gjorde slut (för evigt?) Kanske har namnbytet med det uppbrottet att göra? Jag bara spekulerar. Jag frågar inte vad namnet betyder. Istället frågar jag David, som faktiskt inte är blasé, snarare lika delar desperat och genuint men ganska opersonligt trevlig, om Tao Lin kommer att komma. Han svarar nej, han ser nästan aldrig Tao. Tao bor upstate. Jag borde kanske frågat om någon annan, men jag vill visa för David, eller säga, att jag känner Tao. I förbifarten. Men han bor upstate. Upstate känns mytologiskt. Jag vet inte vad upstate betyder. Senare kommer jag stå i toakön bredvid en person med en piratlapp för ena ögat. Hon kommer säga, så att jag hör, till sina vänner, att Tao Lin kommer. Så jag vet inte vad som är sant. Toaletten går inte att låsa (man måste hålla i dörrhandtaget hårt med ena handen samtidigt som man kissar om man inte har en allierad vakt där ute i kön). Jag berättar för ögonlappen, eftersom hon frågar, vad jag gör där, att jag lärde känna Tao Lin och Mira Gonzalez på Stockholms Internationella Poesifestival typ 2015 (något jag skildrade i en lång juldikt som Victor Malm älskade lite för mycket), och att jag via dem, AFV Press och Twitter upptäckt Logue, David Fishkind, Zachary German, Megan Boyle, Tyrant Books osv. Jag märker att hon slutar lyssna. Jag har väl också det. Slutat lyssna på mig själv. Jag vet inte vad som händer bakom den där piratlappen. När jag skriver piratlapp menar jag inte bara att hon har en helt vanlig lapp för vänster öga, nej, hennes lapp har en påtaglig sjörövarestetik. Den flirtar också med cyberpunken. Och den är… lite glittrig? Jag tar inte ens ”alt lit” i min mun. Jag säger inte att Tao Lin var tillbaks i Stockholm något år senare, gjorde en sallad med mycket honung i på en källarteaterscen och signerade Linda Skugges översättning av Taipei i Pocket Shop vid Sergels torg för cirka noll människor. Jag är i alla fall full nu. Klockan är 22 och jag har druckit sen klockan 14, då jag såg Malta-Sverige, ensam på en sportbar vid Times Square. Alla andra ”exil-svenskar i New York” satt en våning ner, jag hade missförstått Facebook-eventet, men när jag hörde ett poserande vrål efter Sveriges första mål gick jag ändå inte ner. Det var skönt att sitta ensam. Min fru och hennes syster var och köpte koreanska hudvårdsprodukter. Jag twittrade att Johan Renck gärna fick komma förbi på ett förutsättningslöst möte om att filmatisera Karismasamhället. Chernobyl hände på grund av karismasamhället. Macchiarini spann vidare som en katt… Sen blev jag lurad av några rappare som lyckades smickra mig genom att skrika Jokern, de lurade mig att köpa cd-skivor som de först påstod var gratis. Sen blev jag och min fru förälskade i en tjej som stack ut huvudet ur en food truck och skrek att hon sålde edibles. Nu sms:ar min fru när jag står och kissar: Perfomancet börjar snart! Nere på taket! Jocktober The Mesh ska hålla sitt tal eller göra vad han vill. Jag kissar snabbt, vilket jag i och för sig alltid gör, ett bestämt tryck som i och för sig kompliceras av dörrsituationen, och vi klättrar ut och ner på taket som känns tunt. Men det ska inte alls börja snart. Falskt alarm. (Jag som ständigt, när jag redogör för min poetik, bedyrar att jag gillar ”det falska” och ”det ytliga” borde ju älska ett falskt alarm slår det mig nu.) Vi röker cigaretter. Min frus systers kompisar, bland annat en mycket arrogant fotograf som heter Pierre, kommer. Han ser sig runt i något sorts rus av avsmak som om alla är freaks. Jag undrar om alla är freaks. Nu är taket nästan fullt. När vi precis hade kommit, för tre timmar sen, kom det in en blond amerikansk alldeles för glad tjej liksom utklädd i en alldeles för röd plastig skjorta, hon vände först i dörren när hon såg hur tomt det var, men då sa David: alltså du får komma in, även om vi inte känner dig. Det lät lika delar ironiskt som genuint och opersonligt trevligt och hon förstod väl att båda alternativen, att stanna eller gå, var lika förnedrande. Vi tog hand om henne med meningslöst kallprat i den svenska soffan. Vi var ju bara fulla, så vi kunde ta över det totalt onödiga sociala ansvaret. Den innersta klicken verkade inte behöva prata, vilket naturligtvis var lagom drogrelaterat. Tillbaks till taket: det falska alarmet klingar ut, den generiska dansmusiken stängs av och Jocktober börjar läsa i ljuset från en lampa han monterat på ett bord. I bakgrunden har han satt på någon sorts… ja… bakgrundsmusik. Bakgrundsmusik passar i bakgrunden. Och i avgrunden. Han har ingen mikrofon. Det hade jag velat ha. Och det är verkligen som ett tal. I handen, eller i båda händerna, håller han något sorts blädderblock, men han pratar mest fritt. Släpigt och essäistiskt. Masturbatoriskt. Om Andrew, som är död. Jag minns inte så mycket. Jag minns att det är mörkt, men att jag ser en måne. I USA, eller i New York i alla fall, så måste man vrida huvudet i en annan vinkel för att titta på månen. Jag minns att jag gråter och använder upp all mobildata tills högkostnadsskyddet för roaming kickar in och stänger av. Min pappa betalar min telefon så det känns lugnt. Det har jag, för övrigt, skrivit i kanske fem, av varandra oberoende, dikter. Jag filmar lite, direkt i storiesfunktionen på Instagram. Jocktober säger: och nu är han död, jag önskar att jag var död. Och: och sen dog han, och slutade dricka. Sen läser han upp en anteckning om de första personerna som kom till festen. Alltså han läser upp en lista med förnamn. Allt är en dikt. Releasefesten kallas för festen. Vi nämns inte. Vi kom alltså för tidigt, men också för sent. Vi är inte en dikt. Han nämner inte Kids. Jag vet inte vem som har regisserat Kids, men jag vet att Harmony Korine skrev den när han var ett barn. Sen är han klar. Det är den finaste läsningen jag sett och det är spiken i kistan för en sorts internetlitteratur (lika meningslös som magnifik) som inte längre finns på internet. David svarar, på min fråga varför ingen köper tidskriften trots att så många är där, att han inte vill det. Bara de som verkligen vill och brinner för den ska köpa, de som bryr sig. Antagligen fler i Skandinavien än i New York? Det är en dialog enligt konstens alla regler. Min frus systers kompis Pierre som är fotograf och arrogant säger att han hatade läsningen. Att allt var poserande i sin töntiga fetischering av döden. Jag känner att jag hatar Pierre. Jag säger ingenting. Vi klättrar in genom fönstret igen. Uppför brandtrappan och genom det lilla hålet. Ölen håller på att ta slut. Det sitter en biffig kille i vit t-shirt, han har fett svart hår av avundsvärd kvalité och snortar något med en nyckel. Han sitter mellan två tjejer i en soffa. David skriker att han måste ge lite MDMA till mig, eftersom jag kommit hela vägen från Sverige för det här eventet. Den här kvällen som glider ur mina fingrar. Det är inte riktigt sant, men jag tackar och tar emot, från killen som övertydligt motvilligt ger den lilla plastpåsen till mig. Min fru vill inte ha. Jag är nervös att spilla när jag kör ner nyckeln i påsen och upp mot näsan. Men det går bra. Min fru vill gå hem till 4 Malcolm X Boulevard där vi hyr en lägenhet. Jag som placeboaktigt börjar fyllas med euforisk psykosocial energi vill stanna. Men jag har ingen att prata med. Jag stannar ändå. Jag och min frus syster pratar med en bortkommen halvfinsk tjej, David säger att jag kan höra av mig om vi åker till Coney Island. Vi kan dricka kaffe och röka gräs. Ta en promenad. Jag säger absolut. Vi ska dit, på fredag, men vi kommer inte att höra av oss. Vi kommer att köpa calamares och vi kommer att bråka för att jag dricksar för mycket och dricker för mycket. Jag går hem. Det ska ta tio minuter, men det tar säkert 45. Jag har fotat lite för mycket med blixt och jag känner mig smutsig. Ingen annan fotar? Ingen annan på releasefesten fotade någonting. Jag hade liksom fotat mitt eget event, men folk är olika. Jag går alltså vilse på vägen hem. Jag har glömt min Hammarbyhalsduk. En usel gåva till Jocktober. Namnet är otroligt bra. Jag hade fotat min egen avföring. Jag visslar på Zombie av The Cranberries. Jag ljuger. Jag kan inte vissla.