Copyright 2007-2012
Built with Indexhibit
Att varsebli sig
Filip Lindberg
Opprinnelig publisert på bloggen Floret
Jag hör Anna Axfors läsa ur veckan innan. från Åhléns till döden på AFV Press releasefest i Stockholm (2015-06-06). Hon säger: ”Tack AFV Press för att ni publicerade våra böcker, det hade nog ingen annan gjort.”
Det är antagligen sant. Men inte av kvalitetsmässiga skäl. Jag tänker snarare på formatet; jag tänker på vår vedertagna föreställning om ett litterärt verk.
Jag tänker på veckan innan. från Åhléns till döden som en adaption – från blogg- till bokformat. Med ”chapbooken” som underlag kan vi diskutera frågor angående sociala medias litterära potential kontra remedieringens verkningar, men båda dessa områden är, enligt min uppfattning, underordnade de litterära kretslopp som konsolideras: veckan innan. från Åhléns till döden tillhör en tradition av nya litteraturer som växer i de hålrum som segregeringen på bokmarknaden skapar. Det litterära fältet krackelerar och mikrolitteraturer tillåts hämta näring i djupet av dess klyftor. Men, kan vi nu fråga oss, vad gör denna mikrolitteratur? – hur uppgår den i sin kontext? Jag svarar: genom distanseranden, genom självbespeglande ironiseringar.
Slavoj Žižeks fascination för Kung Fu Panda kan fungera som ett illustrativt exempel: å ena sidan mobiliserar filmen en militärisk mystik, å andra sidan är den en ironisk revy – den missar inte ett tillfälle att driva med sin egen referenssfär. Syntesen av denna dialektiska lek är likafullt positiv – ideologin överlever ironins påhopp, som snarare cementerar än underminerar den mytiska föreställningen om ”Orienten”.
Jag tycker mig kunna urskilja ett liknande mönster i veckan innan. från Åhléns till döden. Dikterna ironiserar över den kapitalistiska marknadslogikens inverkan på människans vara, samtidigt som ideologin överlever ironins angrepp. Liksom nedan, ur dikten ”att jobba heltid”:
jag samlar Åhlénspoäng
och hur många har jag? jo, 23325 st
jag längtar inte efter nästa klubbutskick för då nollställs poängen
värdecheckerna kommer hem till mina föräldrar där jag är skriven
(eftersom jag inte kan ha bank-ID på min dator av nån anledning
och då kan jag inte adressändra)
pappa eftersänder checkarna
”Åhlénskatalogen får du när du kommer hem nästa gång.
det blir för mycket porto annars. är det OK”
yes pappa, det är OK
Ett ljummet poängplockande konstituerar diktjaget – dess tillvaro, röst och utsägelseposition – och jagets vara inkorporeras i varan.
Vi kan låta Tomas Tranströmer svara med dikten ”Galleriet” (ur Sanningsbarriären 1978):
Välkommen till de autentiska gallerierna!
Välkommen till de autentiska galärerna!
De autentiska gallren!
[…]
Den här kvinnan köper och köper saker
för att kasta i gapet på tomrummen
som smyger bakom henne.
Förutom att dialogen påminner om ett samtal mellan två personer ur olika generationer som tvingats umgås under ”familjära” former, kan mötet representera ett positionsskifte. Istället för att ställa sig mot konsumtionssamhället och åberopa en mer ”autentisk” livssyn accepterar Axfors diktjag marknaden som en konstitutiv del av sitt vara. Jaget känner med och genom dess systematik (vilket inte utesluter en kritik).
Samtidigt finns det, som jag ser det, två textstycken som försöker undfly denna systematik, varav det första inleder boken:
Jag är ensam
min parfym påminner mig
om mig
Jaget delas mellan ensamheten (ingenting) och minnet (någonting) – det varseblir sig. Sedan:
Jag går till systemet
jag är helt själv
himlen är alldeles blå
En fenomenologisk självklarhet formuleras, en självklarhet som påminner om jagets första förnimmelser av en omvärld. Det digitaliserade flödet avleds och någonting annat framträder – ett annat som förskjuter; fascinerar. Men detta andra är inte nödvändigtvis någonting som hotar ideologin, främst eftersom varats flyktlinjer förbinds med och riktas mot varans områden (parfymen/systemet). Bara detta: när varat inkorporerats i varan framträder jaget som ett slags läckage, ett bortträngt postmodernt minne som frammanas av syntetiska doftmedel.